Till att börja med måste jag påpeka att jag varken är speciellt förtjust i shooter-spel (fråga Rikard, han har spelat Gears of War med mig) eller skräckspel. När jag blev påtvingad Resident Evil 4 till Wii kände jag mig därför tveksam, och i början var min tveksamhet befogad.
De första gångerna jag testade att spela satt jag mer eller mindre och hyperventilerade och var tvungen att ha lugn musik i bakgrunden för att jag tyckte det var obehagligt, men efter att ha spelat ett par gånger övergick min rädsla till entusiasm.
Jag tänker inte gå in så jättemycket på historien i spelet. Du spelar som Leon Kennedy som har blivit skickad till en by i ”ett land i Europa” där alla pratar spanska (dra din egen slutsats) för att rädda presidentens dotter, Ashley Graham, som har blivit kidnappad.
Väl där visar det sig såklart att hela byn har blivit smittad av ”The Plagas” som gör att byborna vill döda dig med alla tillhyggen de kan hitta. Detta gör att det går att diskutera huruvida de faktiskt är regelrätta zombies, men för enkelhetens skull kommer jag referera till dem som det. Någonstans där i mitten får du hjälp av en spanjor, Luis Seras, träffar Ada Wong, blir nästan uppäten av en jättefisk och möter mystiska köpmän vid blåa eldar.
Dock kan jag känna att för att vara så pass kända för sina zombies som Resident Evil-serien är, dör man förvånansvärt lite av just dem. Med det menar jag inte att jag inte dog en enda gång (ungefär 40 gånger meddelar mig spelet glatt), men väldigt lite var på grund de vanliga standard-fienderna utan när det dök upp något annorlunda. Det kan kännas lite fånigt då man just dödat den gigantiska spindel-liknande zombie-mannen och man dör för att man blir påkörd av en lastbil, eller då man överlevt en attack på ett 30-tal zombies med yxor och man dör för att Ashley fastnar i en björnsax som ligger mitt på vägen. För att inte tala om alla gånger man ”råkar” skjuta Ashley...
Wii-moten fungerar faktiskt väldigt bra, speciellt gillar jag skakandet för att ladda om. Dock hade jag ett par problem med att siktet frös, och en gång där kontrollen lyckades låsa sig och jag ägnade fem minuter åt att springa runt i en cirkel innan jag kom ur det.
Spelmässigt gillar jag det, med ett par undantag. Stort minus till bossarna dock, speciellt slutbossen, som hade en tendens vara alldeles för enkla. När jag trodde att jag klarat första delen av slutbossen visade det sig att jag klarat hela till exempel. Ibland vill man inte ha det för lätt helt enkelt.
Spelet får av mig:
4/5